.

Jag är rädd.. rädd för att lita.. rädd för att tro, rädd för att älska.. Jag är rädd för att ens ställa mig upp igen. Jag har fallit ner, och mina krafter är fastklistrade på marken. Så fort jag rör på mig, känns det som en spark i magen. Vågor av svek och hat sveper iväg mig, och jag har inga krafter kvar för att simma mig ur min egna tsunami. Morgnar som dagar, glider ur mina händer utan att jag riktigt hänger med. Världen snor mitt liv, och du lever genom mina andetag.. Jag gav dig mitt hjärta, jag gav dig hela mitt liv. Jag vet att jag alltid haft ett litet och brustet hjärta, att det alltid fattats små delar av det, jag har aldrig haft ett helt hjärta.. Men jag gav dig allt jag hade, inget mer fanns att ge.
Inget var säkert under den sista tiden med dig, jag var som bambi på hal is. Men för en som dig, såg jag till att stå stadigt, och stabilt. Så här i efterhand när jag ändå ligger nere, så tänker jag att jag borde ha låtit mig själv ramla för längesedan.
Smällar gör ont, jag vet det eftersom att jag känt på ett och annat. Men att få smällar på käften, att bli nedboxad av ord, gör tusen gånger ondare. Ibland så står man där som en idiot, och tänker vad fan man gjort för fel för att förtjäna de orden. Man kan glömma en riktig smäll. Men att få höra dåliga saker av en man verkligen avgudar, gör så att man blir dränkt av funderingar. Orden måste ju vara sanna, även om personen påstår sig inte ha menat de. Och det gör ännu ondare när man klipper kontakten med den personen, för man vet ju aldrig om man då får chansen att säga hej då på ett bra sätt, eller ens få förklarat för sig om varför man blivit illa behandlad när man älskat nån till 110 %. Man lär ju dö ovetandes.. Jag lär älska igen, jag är människa.. Men möjligheten att ge bort hela mitt liv, lär jag aldrig finna åter