.

Det är svårt. Det är så svårt att se sin pappa lida.. Se honom gråta till sömns. Se honom helt förkrossad och tom. Se honom ha mist sin viktigaste del av sitt liv. Det är svårt att se sin egna mamma lida med. Min farmor var väldigt nära till min mamma. Hon växte upp med henne. Det är svårt att se på medans mamma knappt kan andas när folk ringer för att beklaga sorgen. Det är lätt att känna deras smärta, men det gör så fruktansvärt ont.
Jag känner med de. För även jag har minnen från min farmor, från min egna barndom. Jag vet inte vad jag ska göra med smärtan. Jag klarar inte av att vara hemma längre, för att det har blivit som ett gråthus på högsta nivå. Jag måste lugna ner mig. Och alla i min familj.. Min pappa är på väg till Iran nu. Och det är första gången som han åker till Iran, som jag verkligen känner en sån saknad efter honom. Jag behöver honom nu! Jag skriver det här med tårar i ögonen, jag skriver det här med smärtan i mitt bröst.. Jag är så förvirrad, jag vet inte ens själv hur jag ska göra med en sån här situation. Det finns egentligen inget jag kan göra.. Det kommer aldrig bli som förut, det vet jag.. Det är första gången som någon närstående dör, när jag lever. Min morfar och farfar är också döda, men de dog innan jag ens föddes.. Jag känner längtan efter de med. Nu har vi bara mormor kvar. Hon får aldrig lämna oss!
Min pappa dååå! Jag kan inte vara utan honom nu när jag vet att han mår så där! Jag vill bara omfamna honom nu. Jag vill att han kommer tillbaka nu.. Pappa brukade alltid vara glad, men nu kan han inte ens få fram ett leende. Det gör så ont, pappa kom tillbaka.. Farmor, kom tillbaka.. Lämna oss inte, snälla lämna oss inte...