21/1-10 - rip
Nu var det slut.. Nu kommer hon aldrig mer tillbaka. Nu kommer jag aldrig mer se henne igen! Varför? Varför?
Jag saknar henne så! Hon var och kommer alltid att vara min ängel. Våran ängel. Även fast hon alltid hade det svårt, så slutade hon aldrig kämpa. Hon är min ideal, hon är min förebild. Jag saknar henne så!
Jag minns varje gång jag såg henne, hon gav mig alltid en sån varm och trygg känsla.. En tanke som alltid löd i samma riktning : "här hör du hemma, nu behöver du inte vara rädd"..
Nu när jag aldrig mer kommer se henne igen, så kommer jag aldrig att få höra det där igen.. Eller jo kanske, men inte på detta sätt.
Borde jag vara rädd då?
Jag är så chockad att det inte finns. Miljontals funderingar har jag i mitt huvud nu! Hela mitt rum är i tända ljus just nu, och det är jättekonstig stämning här hemma. Vi alla har gråtit våra ögon röda. Vi alla sörjer. Att vi mist våran kära ängel. Våran älskade! Vi alla har mist familjens hjärta.. Hon kommer alltid att vara med oss, det vet jag. Men jag vill ha henne hos oss.. Kanske var det här ändå bättre för henne, för att hon redan hade en massa sjukdomar, hon led varenda sekund. Det var nog bäst för henne nu, att hon slipper allt ont. Men vi är en mängd människor som sörjer för att vi vill ha henne tillbaka. Hon försvann, och lämnade en ocean av sörjande människor.
Jag kommer alltid älska henne! Vila ifred kära farmor! <3
Kommentarer
Trackback
