Tamiis novell - Det personliga kriget.

Det hela började som en smäll. En orkan fylld av lögner, svek och kärlek hade svept iväg mig. Jag var som bortblåst. Till och med i min egna värld. 

Jag försökte kämpa emot smällen med boxningshandskarna på. Jag gav allt för att slå tillbaka. Ända tills att min värld hade rasat samman. Ända tills att min värld hade slagit ner mig.
När jag väl låg nere, och när min energi hade domnat bort, så orkade jag inte resa mig upp igen. Kraftlös ville jag ligga kvar på min plats och sova. Sova ut min ilska. Sova ut min rädsla och otrygghet.
Där låg jag mitt i min egna drömvärld, som hade lite allt möjligt att erbjuda. Ouppfyllda drömmar som hade rispat upp mitt sköra hjärta. Stilla som jag låg, slöt jag försiktigt mina ögon och började fundera. Hur kunde jag, som var allas lilla ängel, slänga mig in i kriget mot mig själv? Kriget där man slänger granater och avfyrar vapen. Jag menar det personliga kriget, med en ängel på ena axeln och en djävul på den andra. Hela kriget gick för fort fram, och var så förvirrande. Så förrvirrande att jag sakta men inte så säkert förlorade mig i mig själv. Det var som att vara Bambi på hal is. Han hade mig. Redan från första dagen visste vi båda om att han hade fångat mig. Jag var fast i hans liv, och jag andades hans andetag. En droppe av mina ögon bildades till oceaner, medans mitt hjärta formades till vingar, flygandes för att omfamna hans hjärta. Jag svävade på moln, tills att han slängde ner mig på jorden igen. Han stal lyckan ifrån mig. Nu har jag enbart mig själv att omfamna, men jag vill inte göra plats för någon mer längre. Jag vill inte ge min människa, min usla person, mer plats. Det är inte stort nog för oss båda. Mig och djävulen alltså. Ni vet den där som försöker få oss att tro att vi aldrig duger. När vi innerst inne vet att så länge vi duger för oss själva så är vi modigast och vackrast i världen. Så från och med nästa gång jag öppnar ögonen och vaknar upp ur mina drömmar igen, ska jag känna mig som en ny människa. Fri och sällsynt. Precis som den ängeln jag en gång var. Nu är det ängelns tur att övervinna djävulen. Visa att ängeln är starkare och faktiskt kan trycka ner djävulen. Nu är det dags för mig att leva på riktigt, som aldrig förr. 


Kommentarer
Postat av: Elika

hittade till din blogg igen efter ett tag och läste det här inlägget. måste säga hur duktig du är på att skriva! det berör verkligen. du borde skriva fler noveller fortsättningsvis :)

2010-05-06 @ 01:31:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0